En jojobantares bekännelser
Cecilia (Cecci) är uppvuxen i en familj där det sociala livet kretsade kring mat och måltider. Det var runt maten som gemenskapen byggdes. Helgernas chipspåse i tv-soffan slukades snabbt så att hon inte skulle få mindre ranson än storebror. Att äta mycket var en komplimang till kocken och ett sätt att visa uppskattning.
Ceccis viktbekymmer började dock ta fart 1994 under ett år som uttråkad aupair med hemlängtan. Mat var hemtamt. Mat var trevligt, mysigt och nära och kära. Att laga mat blev en ventil. Sedan dess har hon pendlat i vikt.
- Jag kom utan större svårigheter upp i 90 kg klassen. Flera gånger. Men jag har alltid kämpat mig ner igen. Jag har viktväktat och jag har kört LCHF, GI och Viktkoll på datorn…. You name it!
Kom till ett vägskäl
Varje gång Cecci gick ner i vikt var hon övertygad om att det var för sista gången. Men kilona kom alltid tillbaka. Ett efter ett. Sommaren 2010 var hon uppe i 91kg och hade ett BMI på 30. Igen! Då insåg hon att hon måste sluta jojobanta. Insåg att något måste göras. Inte bara med vikten utan med hela livet. Hon hade kommit till ett vägskäl. Cecci sa upp sig från sitt arbete på en PR-byrå för att satsa på en Stand up Comedy karriär på heltid. Samma vecka som kontorsjobbet var över tågade hon in på Itrim.
- Att vara överviktig och olycklig över det har tagit upp så mycket tankeverksamhet i nära hälften av mitt liv. Jag har avskytt mig själv. Jag har skämts. Jag har skämtat om det både privat och på scen. Jag har varit arg på omvärlden och samtidigt försökt försvara min rätt att se ut som jag gör. Jag har tröstat mig själv genom att äta och bli ännu tjockare. Jag avskyr att tänka på hur mycket energi och tid fetman stulit av mitt liv!
Stor skillnad med stöd
Cecilia valde att bli medlem i Itrim på två år redan från start, då hon inser att hon behöver stöd för att fortsätta hålla sin nya vikt och verkligen förändra sina vanor på djupet.
- Jag vet att det svåra inte är själva viktminskningen. Det svåra är att hålla vikten år ut och år in. Att sluta joja helt enkelt. Jag har försökt otaliga gånger förut och jag vet att jag inte fixar det på egen hand. Därför tar jag hjälp av Itrim. Det stöd som jag fått har gjort hela skillnaden för mig.
Vän med sin kropp
Cecci undvek sportande under sin uppväxt och var över 30 år innan hon insåg att löpning faktiskt är helt möjligt, bara man får hålla sin egen takt. Med löpningen kom en kroppslig självkännedom och ett gladare humör. Numera tränar hon regelbundet på Itrim och har upptäckt muskler hon inte visste att hon hade.
- Stoltheten efter varje genomfört tränings-pass och glädjen att känna att kroppen funkar är så stor! Jag har insett hur mycket träningen gör för att öka förståelsen och acceptansen av min kropp. Idag tycker jag alla konstiga dieter jag tidigare provat är helt tokiga och att Itrims tydliga koppling mellan mat och motion är det enda rimliga. Innan gillade jag inte att svettas eller vara andfådd, men nu vet jag att det bara är bra och njuter därför av det. Utan motion skulle jag aldrig lärt känna min kropp och lärt mig dess signaler och det är väl det som är målet - att bli vän med sin kropp.
Gräver där hon står
Efter 20 kilos viktnedgång ändrades förutsättningarna för Ceccis nya karriär. Skämt som var roliga när en överviktig person sa dem började falla platt. Något konfunderad och frustrerad förstod Cecci att omvärlden faktiskt uppfattade henne på ett nytt sätt och att hon därför behövde göra om hela sin show.
Inom Stand up Comedys uppmanas man att gärna gräva där man står. Att skämta om det som ligger närmast. Cecci använder sig idag av sina många års bantningserfarenhet i sitt arbete. Hon kommer under hösten turnera runt i Sverige med en stand up-föreställning som hon döpt till ”En jojobantares bekännelse”.
- Eftersom jag grubblat så mycket på vikt och hälsa de senaste 17 åren så bestämde jag mig för att använda all den kompetensen för att göra en stand up-föreställning, då kommer det ju till nytta i alla fall. För trots att jag innan Itrim kände mig oerhört ensam i min kamp mot kilona, så inser jag nu att många delar mina erfarenheter och har ett behov av att skratta åt eländet.